Kristian Aspelin
Göteborg |
| – Kafka lär ha skrivit många intressanta saker, bland annat det där om att "en bok skall vara som en yxa för isen inom oss". Det tycker jag att fotografiet också ska vara. Jag kan inte erbjuda dig någon yxa i nuläget, men kanske kan någon av mina bilder fungera som ett verktyg, om än inte av yxans kaliber, att börja karva med i ditt bottenfrusna själsliv. Om ditt själsliv inte är bottenfruset utan kanske tvärtom, blomstrande och somrigt, är du ändå varmt välkommen, säger Kristian Aspelin.
Alla fotografer han beundrar har en sak gemensamt, de deltar själva i skeendet de avbildar. De ser en bild i sökaren, men de känner också något inför motivet. Det utspelar sig något runt kameran och vem som står bakom respektive framför i det ögonblick bilden tas skulle kunna vara en slump. – Min kamp, med eller utan kamera i handen, har (bland mycket annat!) kretsat kring att få bukt med min blygsel, men i stunderna detta hinder forceras upplever jag hur sammanhang öppnas på ett ibland, ja ska vi säga, hisnande sätt. En sak är i alla fall säker; omvärlden är bra på att beskära ens möjligheter. Om jag inte själv kämpar emot riskerar tillvaron att till slut kännas som en väldigt liten kostym som skaver och brister i sömmarna hur jag än rör mig. Vad jag vill ha sagt till mig själv och till en och annan där ute är ganska enkelt: Ta kontakt med människorna; spela banjo med dem, ät frukost med dem, ligg med dem, spela fotboll med dem, dansa Lindy Hop med dem, paddla kanot med dem, rök en joint med dem, festa med dem, gråt en skvätt med dem….och låt tårarna sippra ner i havregrynsgröten. Härmed slänger jag mitt teleobjektiv i soptunnan. Det är dags att delta. Denna utställning är en slutpunkt och ett startskott. En ny tid har börjat…åtminstone för mig! Kristian Aspelin började fotografera under gymnasietiden hemma i Uppsala och sedan dess har alltid intresset för fotografi varit stort men ambitionsnivån att själv åstadkomma något som går utöver vardagens slentrianmässiga fotograferande har varierat. Under långa perioder har kameran fungerat som ett utmärkt bokstöd i hyllan där hemma, men plötsligt har han, ofta tack vare någon av alla de gudabenådade talanger som finns därute, blivit påmind om att det där bokstödet faktiskt är en apparat med möjligheter. – Det är naturligtvis rörande och ibland vansinnigt komiskt med dem som alltid tar sig vatten över huvudet, speciellt då man kan bevittna det på håll och inte själv riskera att dras ner i det annalkande nederlaget. Jag tillhör dem med som brukar stå där med vatten över huvudet, något som orsakat väldiga besvikelser, men det har också varit en glädjekälla…så länge det varat. Till mina oavslutade hör bland andra: en fyramånaders fotoexkursion till Yttre Hebriderna på vilka jag skulle iscensätta valda delar ur Det sjunde inseglet, med mig själv i samtliga roller, en bok om speedwaysportens själva essens (kom aldrig underfund med vad den egentligen bestod i), en utställning om nätstrumpans livgivande kraft (ingen ville delta). Eftersom så få av mina projekt faktiskt fått ett tillfredsställande slut har jag inte ställt ut särskilt många bilder. På Norrlands nation i Uppsala kunde man för åratal sedan njuta av ett antal porträtt signerade mig och på Uppsala fotofestival 2011 ställde jag ut lite gatufotografi. Nu är det dags igen! |